Det finns ett ögonblick, på tee på ett långt hål, när du tittar i bagen och låtsas tveka. Den stora klubban sticker upp över de andra. Du vet mycket väl att du plockar fram den om tio sekunder. Det gör vi också.
Nåväl. Drivern är bagens längsta klubba, den med störst klubbhuvud och minst lutande slagyta. Den finns för att skicka bollen långt från utslagsplatsen. Den gör inget annat, och det är redan gott om uppgift.
En sak, väldigt bra
Längden ger en vidare svingbåge, alltså mer fart i träffen. Den nästan raka slagytan skickar bollen lågt och långt, med lite backspin. Huvudet är brett, träffytan generös, och den förlåter snedträffar en aning.
En aning. Det upprepas gärna att det stora huvudet är förlåtande, och det är inte fel, förutom att skaftets längd tar tillbaka med ena handen det som volymen ger med den andra. Om du tar med dig en sak: drivern förlåter framför allt dem som redan träffar den bra.
Om du ska plocka fram den
På tee på ett långt hål, när marken framför dig tillåter det. Boll på peg, något upplyft, träffad på väg uppåt. Så mycket för teorin.
I övrigt stannar den i bagen. Bara det att detta övriga täcker väldigt många utslag där du plockar fram den ändå. Kort hål: ett järn eller en hybrid placerar bollen bättre, alla vet det, nästan ingen gör det. Trångt utslag kantat av träd eller vatten: den kortare klubban kostar längd och håller dig i spel, och du får snabbt höra att du kunde ha chansat. Det är oftast den som står bland träden som säger det.
Ärligt talat, här får du göra som du vill. Vi spelar med folk som lägger undan drivern så fort ett utslag smalnar av och som lämnar in mycket bra kort, och med andra som tar den varje gång och har betydligt roligare. Det som irriterar oss är föreläsningen som förklarar för en amatör vad han ”borde” göra med sin bag en söndag.
Varför den är svår
Allt som gör den kraftfull försvårar kontrollen. Ju längre skaft, desto längre väg för klubbhuvudet, desto mer förstoras ett litet fel i svingbanan. Den nästan raka slagytan hjälper inte: bollen stabiliseras mindre av sin spinn, så sidoavvikelser syns tydligare.
Och du ska plocka bollen ur luften, i slutet av rörelsen, utan att först nudda marken. Många spelare träffar sina järn rent i åratal innan de känner sig hemma med den här klubban. Det är ingenting onormalt med det.
Vad som verkligen skadar den
Huvudet är tunt och ihåligt. Det skadas sällan under spel. Allt händer i bagen.
Klubbor som står i samma fack slår så småningom emot varandra. Vid varje steg, i varje sväng med golfbilen, i det ögonblick du lyfter bagen ur bagageluckan och allt lägger sig till rätta med ett skrammel av metall. Drivern sticker upp, alltså är det drivern som tar smällen. Kronan repas. Slagytan får hack. Lacken lossnar i små flagor.
Problemet är att det sker långsamt nog för att aldrig märkas. Du ställer ifrån dig klubban, du tar upp den igen, du ser ingenting. Sedan en dag räcker du den till någon som svarar ”jo, den där har varit med ett tag”.
Därav klubbhuvudskyddet: en huva som sitter på huvudet under ronden och åker av när det är dags att spela. Det är inget avancerat föremål och det finns ingen anledning att det ska vara det. Den enda verkliga risken är att glömma kvar den på tee, och mot det finns ingen utrustning, bara vanor.
Att komma ihåg
- Drivern är gjord för längd, och för ingenting annat.
- Den kommer fram på tee på långa hål, inte varje gång, och resten är smaksak.
- Längden och den raka slagytan förstorar fel: det är bagens mest krävande klubba.
- Den tar stryk i bagen, inte på banan.